Filmstaden Luleå: Vildängel
Produktion: Giraff Film
Regi: Christer Engberg
Manus: John O. Olsson, Christer Engberg
Musik: Christer Engberg
Klippning: Håkan Karlsson
Tid: 1 tim 35 min
I rollerna: Mattias Barthelsson, Nina Morin, Patrik Johansson, Lotta Högberg,
Martin Wikström, Lotta Örnryd, Jimmy Backman, Veronica Björk,
Jonatan Lundberg, Fredrik Gunnarsson, Ann-Sofie Rase,Totta Näslund, Lars
Lindström m.fl
Sviken ungdom och trasig vuxenvärld
på bakgård av betong
Att vara ung har sina sidor. Själv minns jag med förtröstan
en tid av mystik, förälskelse, frustration och drömmar.
Några gick i kras. Andra blev till suddiga avbilder. Att vara vuxen
förefaller mig svårare. Men det beror väl
på.
Vildängel är
en film som kan sägas handla om en vuxenvärld som misslyckats och
ständigt sviker de unga. Grunden för handlingen
är hämtad från rosteriets verksamhet. Fyrtio noveller av Christer
Engberg blev så småningom ett filmmanus. Jim, spelad
av Mattias Barthelsson, kommer med tåget från Stockholm
för att bo hos en fosterfamilj och gå i en kulturskola där
ett gäng ungdomar ska göra en teater och musikproduktion.
Läraren Conny försöker hålla samman denna brokiga skara
av trasighet och svikna vuxenrelationer. Och de vuxna
framställs med få undantag som helt förlorade i missbruk,
konsumism,egoism, karriär, idioti eller omedelbar behovtillfredställelse
under täckmanteln kärlek. I skuggan av detta försöker
ungdomarna gå på jakt efter en egen vuxenhet med en stark längtan
efter det goda livet. Mot alla odds ska de försöka
göra en teaterföreställning, trots att det mesta är ett
stort kaos. Kontentan blir i denna historia - som regissören
själv uttryckt det - att det inte finns några hjältar, bara
överlevare.
Vildängel är
alltså svart i sitt budskap, med en svag låga av hopp. En ungdomsfilm.
Jag ser den en kulen
kväll i en salong fylld av ungdomar. Ute faller regnet. Stämningen
färgas antagligen av den annalkande hösten
utanför. Filmen griper så småningom tag på samma sentimentala
sätt som många av rosteriets produktioner. Man tycker
synd om ungdomarna, vill hålla om eller bara bjuda
hem dem på en kopp te för att se om man kan ge lite tröst
i kylan.
Filmen är inspelad
i Luleå sommaren 1996, där jag imponeras av att filmteamet lyckats
hitta så träffande miljöer. En stark
skildring av industrialismens bakgård. Allt är kargt och fult.
Husen står i rader. SJ pallar på skolgården.
En lyftkran av stål. Betong, plannjaplåt och tegel. Det yttre
livet har inte mycket att erbjuda.
Inte det inre
heller.
Filmen sätter ljuset på hur en torftig vuxenvärld
misslyckas med att vara ett föredöme. Oförmögenatt ta
hand om de unga livens längtan att bli sedd, förstådd och
älskad. Temat känns fortfarandeangeläget. Berättelsen
har en enorm sprängkraft under sig. Men den går många gånger
förlorad näröverdrifterna blir för stora. Framförallt
vacklar trovärdigheten för de vuxna figurerna i repliker som:
- Ja, jag fick stryk
när jag var liten och det har jag inte mått dåligt av...
Jag tror att Göran
Forsmarks gestaltning av Viktors pappa Harry hade blivit mer tragikomisk om
den varit mindre överspelad. Även skolans rektor och
studierektor blir allt för schabloniserade. Och då går
viktiga poänger förlorade, inbillar jag mig.
Berättelsen bärs i stället
upp av de ungas starkt gestaltade livslängtan. De unga skådespelarna
gör genomgående mycket fina prestationer.
En eloge till alla, men extra bonus vill jag ge Mattias Barthelsson
i rollen som snorig anka. En längtan och låsning bor inom honom.
Han vill bli fri. Han vill ut. Han vill klara det själv,
och lyckas så småningom med hjälp av en vuxen trots allt.
Martin Wikström gör också en stark, humoristisk
och trovärdig rolltolkning av den vilsne och förvirrade Viktor.
Han är lite av filmens behållning även
om handlingen mer kan sägas kretsa kring Jim och Reijo.
Lars Lindströms
ömsinta porträtt av Roffe är också en fempoängare
som ser ut att vara genomförd med enkel lätthet.
Roffe är också en av de få vuxenfigurer som egentligen ger
ett någorlunda trovärdigt intryck i filmen,
tillsammans med vaktmästaren, spelad av Torsten Näslud.
Men filmen har också
sina brister. Berättelsen vacklar. Och jag tror att det mestadels beror
på de överdrivna schablonerna och spretig
dramaturgi. Filmen saknar finess i detaljerna. Kanske är det replikerna
som blir för lättköpta. Kanske den där förenklade
konflikten, ungdomar-är-bra-och-vuxna-är-skit, tynger lite. Dessutom
får inte handlingen styrfart förrän efter halva filmen. Men
då driver ett kaos händelserna framåt
mot någonting ospecifikt. Ett kalejdoskop av ouppklarade motsättningar.
Dramaturgiskt kan
filmen sägas vara som ett avsnitt ur Beverly Hills. Ett slags trasch-underklass-
version, där de många parallellhandlingarna som rullas
upp inte når någon riktig vändpunkt. Personligen tycker
jag att den sortens dramaturgi inte gör sig så bra i långfilmer.
En smaksak, kanske.
Ganska ofta skiner
också en ytlighet i skådespeleriet igenom. En regimiss som inte
ska lastas skådespelarna. Världen bakom rollfigurerna
är troligen för lite utforskad. I och för sig har inte Christer
Engberg gjort sig känd för att ha den förmågan
som regissör. Men som vanligt lyckas han kompensera ytligheten
ganska väl, denna gång med hjälp av filmens medel; bilder,
miljöer och ljud, som skapar känslor. Bra klippning
och stämningsfull musik bidrar också.
Därmed kan man
säga att Vildängel lyckats ta tillvara filmens möjligheter.
Sammantaget är filmen och Christer Engbergs regidebut
bra och väl genomförd. Vildängel kommer med all
sannolikhet att fungera bra på både ung och
vuxen publik.
Men jag tycker det
vore spännande att se Christer Engberg lyfta av törnkransen från
hjässan, och en dag krypa fram bakom det skyddande
staketet av ungdomar och pedagogiska förevändningar och berätta
en historia som går utanför schablonerna. Men å
andra sidan är det ju hans ensak.
Gratulerar till en
fin filmdebut.
© PELLE LINDBLOM
Texten får inte återpubliceras utan upphovsmannens
tillstånd. Vid citering, ange källa.
Till Journalisten Pelle Lindblom