Mitt Öga förlags logotyp är texten skissad i orange  
 
M i t t   Ö g a   F ö r l a g

Startsidan
 
Böcker & CD
En bra dag att dö på
Mitt öga - Återkomsten - ny bok

Gud är en burk Coca-Cola

Dansande Fågelskrämma
Mitt Öga
En pappas dagbok
Radiosatiren Aqua Veritas
 
Beställ
 
Författare
Pelle Lindblom
 
Förlaget
Kontakta oss
Pressinformation
Bokandlarinformation
 

Mitt öga - återkomsten

 

Här kan du läsa två av krönikorna ur boken. Var vänlig - respektera upphovsrätten.

***

 Allt jag vill är att gå barfota igen
Krönika ur Mitt öga - återkomsten

Hösten drar igång. Möten bokas. Chefer svarar i telefon, irriterat upptagna med annat.
   - Kan du ringa senare. Jag är just på väg in i ett organisationsmöte.
Planer görs upp. En bättre värld ska skapas. Arbetsplatserna liksom drar ihop sig och får gåshud. Protokoll och dekret ska skrivas. Målsättningar och att-formuleringar. Nya rutiner, och kanske en omorganisation till.
   Digitala dokument åker ut på remiss. Budgetar revideras om igen.
   Det är väl känslan av tvång, eller tristess, som får mig att ställa frågan sådär rakt ut i luften i kontorslandskapet.
   - Var önskar du att du var just nu?
   Min kollega Åsa som sitter mitt emot funderar en stund och svarar:
   - I stugan.
   Jovisst. Nyss låg man på en badstrand och tänkte på ingenting. Nyss hörde man vågor skvalpa mot stranden och på allvar fällde man repliker som...
   - ...nu talar havet.
   Och man försökte lyssna på riktigt och förstå vad det ville ha sagt.
Men nu har man börjat knyta skosnören och packa portföljer redan tidigt på morgonen. Och klockan går, vi återvänder lydigt till stirrandet rakt in i var sin datorskärm. Uppgifter måste lösas. Världen rusar fram genom universum. Det gäller att inte hamna efter.
Ministrar åker jetplan runt valkretsen, lyssnar på institutioners klagan. Föräldrar stämplar ut tidigare, lite mer stressade än de andra. Samma sak ska hinnas på kortare tid.
   Sedan träffar jag en kamrat. Vi hämtar på dagis samtidigt.    Standardfrågor. Hur är det? Vad gör du? Och han frågar mig förstås hur jag har det.
   Jag hör mig plötsligt svara att jag är vansinnigt uttråkad, nu när allt drar igång igen. Att jag hellre skulle vara i stugan och lyssna på havet.
Inbokat möte klockan 11.00. Jag kommer inte att hinna i tid. I bilen, en bra bit över tillåten hastighet, sjunger jag högljutt på samma refräng. "I´m on a highway to hell". Portföljen dunsar i bagageutrymmet.
E-post från Singapore. Telefonen ringer. På en skrapig linje talar någon engelska och vill sälja "investments".
   Artigheten tar plötsligt slut. No thank you. Och luren åker på med en smäll.
   Och frågan bara ekar: Var önskar du att du var just nu?
   Helst av allt vill jag bara gå barfota igen.
   Industrin tillverkar tusen tvålar i timmen, eller miljoner gem om dagen åt byråkratin. Datorfläktar surrar, meddelanden flyger härs och tvärs. Det piper och tjuter. Femton obesvarade mail och strax ännu ett möte. Inbetalningskort för tilläggspension i brevlådan. Och reklam för billig väggfärg.
   Långt borta och nästan ohörbart talar havet igen. Eller man kanske kunde säga att det skriker och gråter höststormar av ensamhet. Ingen finns kvar för att lyssna.
   Jag tar en huvudvärkstablett för att kunna orka ett par timmar till.    Ändå vet jag och alla andra att boten är en helt annan.
   Och frågan bara ekar: Var önskar du att du var just nu?

PELLE LINDBLOM
© Får ej sprdas vidare utan upphovsmannens tillstånd.

-----------------------------------------------------------------


Den anklagade förs ut med handfängsel
Krönika ur Mitt öga - återkomsten

Gärningen har skett med uppsåt. Johansson har den 15 november fört fordonet utan att varit berättigad till det. Åtalet ska anses vara styrkt i och med bevisningen som lagts fram...
   Ännu en dag i tingsrätten som nämndeman. Man sitter på ett podium tillsammans med två andra domare, en ordförande och en sekreterare. Stolarna är bekväma. Vi blickar ner mot de åtalade. Många av dem ser smått förvirrade ut. Jag minns speciellt en åtalad. Dom avkunnades. Målet avgjort. Rätten finner åtalet styrkt. Påföljd fastställs. I punkten tre anser domstolen... Yrkandet bifalls....
   Efter att domaren sagt allt det där såg det faktiskt ut som om han inte fattat ett enda dugg. Att han inte ens förstått om han dömdes eller friades.
   Sådant är juridikens språk. Det ska vara exakt och torrt. Få eller inga möjligheter ska finnas att missuppfatta innebörden, för den som begriper språket. Men för den som inte begriper blir förstås följden den motsatta. Juridikens rappakalja är också tänkt för att demonstrera makt. För vad är detta för ställe om inte en av samhällets verkliga centrum för maktdemonstration. Vi sitter trygga där uppe på vårt podium, tar strax en kaffepaus innan vi dömer nästa niding. Vi kan sätta folk i fängelse, eller fatta beslut om att en pappa aldrig mer får träffa sina barn. Detta kan vi göra med allvarliga miner och sedan åka hem till våra familjer, äta en god middag och pussa våra barn god natt.
Någon anklagad förs bort med handfängsel. Vi andra tar lunchrast på restaurang.
   Rättegångar med småbrott avlöser varandra på eftermiddagen. Någon har kört bil utan körkort. En annan har snattat några gånger. Ena gången en schampoflaska på Konsum. Man undrar vad det är för vits att dra upp dessa småsaker i rätten.
   Förra veckan glömde jag betala för en back drickor på affären och iddes aldrig åka tillbaka och rätta till misstaget, och nu dömer jag en schamposnattare. Det blir befängt. Knappast likhet inför lagen.
En tredje åtalad drack för mycket på krogen och bråkade med vakten.
Trivialt till det yttre. Men på den anklagades bänk sitter ofta människor som är på väg att mista, eller redan mist det mesta av vad som kan kallas ett organiserat eller ordnat liv. Många har ingen eller mycket skral inkomst, kanske inte ens en egen lägenhet, inte heller någon egen säng att sova i. Problem med spriten är oftast orsaken till att de hamnar här.
   Icke desto mindre är de anklagade för att ha begått brott och ska få en rättvis domstolsförhandling. Så är det i alla fall tänkt.
   Eftermiddagen blir såsig. Tröttheten börjar infinna sig vid tretiden. Ännu en återfallsförbrytare står inför skranket. En småtjuv. Åklagaren säger sitt, ord som målsägande, uppsåt och förverkande yttras.
Åtta åtalspunkter. Snatterier lite här och där. Lite julmat på Kvantum. Något annat togs från Statoil, påstås det. Det blir rörigt med alla åtalspunkter, och den eftermiddagströtte domaren börjar blanda ihop händelserna, pratar plötsligt om Statoil när vi avhandlar snatteriet på Kvantum. Och försvarsadvokaten talar så tyst att vi inte hör vad han säger.
   - Tala högre!, ber rättens ordförande vid fyra tillfällen.
   Man undrar hur den åtalade tänker. "Först blir jag haffad. Sedan fick jag en brännvinsadvokat."
   Så taffligt. Så tragikomiskt.

PELLE LINDBLOM
© Får ej sprdas vidare utan upphovsmannens tillstånd.

       
             Mitt Öga Förlag   info@mittogaforlag.se   070 - 692 93 37